Den 26 feb kl 16:00 blev jag inskriven på förlossningen på SÖS.
Jag fick ett rum, och blev guidad runt på avdelningen.
Sen byttes det om till dom otroligt sexiga sjukhuskläderna ;P
Jag blev igångsatt pga mitt höga blodtryck och mina OTROLIGT svullna ben!
På 3 veckor gick jag upp 15 kg!!!! Helt galet!
ONT är bara förnamnet. . . mina stackars ben såg ut som korvar ;o)
Iaf...
Dom började med att undersöka mig, öppen 3-4 cm.
Då beslutade dom att sätta en skalp elektrod och hoppades att vattnet skulle gå pga det.
Inget hände. . . lite mer sammandragningar, men inte ont.
kl 17:30 började det läcka vatten! Förvärkarna ökade i styrka, men fortfarande inte ont så kl 18:00 sattes värkdropp.
Tiden gick, och dom ökade droppet varje halvtimme fram till 21:00 då det var skiftbyte i personal, och jag fick dom första jobbiga värkarna.
Jag började då med lustgasen och dom ökade droppet ännu mer.
Från kl 21:30 var jag i en enda lång dimma!!
Värkdroppet sänktes, men det hjälpte inte. . . jag hade en konstant värk som varade i 45 minuter fram tills kl var 22:26 och vår underbara Grace tittade ut 3,6 kg tung!
Hela min förlossning känns som något jag lika gärna kan ha drömt...
Jag tog alldeless för mycket lustgas och hade panik eftersom jag aldrig fick en chans att vila eller andas ut! Jag vet att jag grät å skrek å bad dom sluta, men resten är dimma.
Visst gick det fort, men det var den värsta förlossningen av alla!
Värkarna var verkligen konstgjorda, och smärtan kom på direkten även om sammandragningen sakta ökade, så den där maskinen som visar värkarna hjälpte inte alls för att veta hur jag skulle ta lustgasen.
Efteråt blödde jag massor, och trots 2 olika påsar värkdropp så drog livmodern inte ihop sig... jag bara låg å grät och John satt brevid med vår ljuvliga lilla dotter.
Varje gång BM tryckte på magen så skrek jag å slog efter dom. . . fy va det gjorde ont :(
Efter ca 2 timmar vart vi själva på rummet iaf. John försökte få mig att hålla Grace, men jag bara grät. Jag fattade inte vad som hänt, och smärtan hade varit såååå jobbig att jag knappt var medvetande om vad som just hänt.
Tillslut sa han bara till mig på skarpen att "Sara nu håller du henne"
Och när han la henne i min famn så brast det å jag förstod att vår efterlängtade lilla baby äntligen var här!!! Lyckan smög sig på, och efter det ville jag inte släppa mitt lilla mirakel!
Hon var så fin å varm, doftade helt ljuvlig och vår lycka var total. Fem underbara friska härliga barn!
Vi blev kvar på bb 2 dagar pga min havandeskapsförgiftning, men på återbesöket blev jag inskriven igen och fick spendera 2 dagar till på sjukhuset då dom satte mig på en blodtrycks sänkande medicin.
Nu har jag kommit in i livet som fembarnsmamma och jag njuter av varje sekund med vår lilla Grace!
Tänk va jag är välsignad som har fem friska barn, en man som jag älskar mer än allt, vänner och familj som alltid ställer upp och GUD !
Jag ÄR verkligen lycklig!
Alla dagar är olika, och vissa dagar är jobbigare än andra, men i slutändan så är jag den rikaste kvinnan på jorden!!!
Åh va söt hon är erat lilla mirakel!!!
SvaraRaderaJag känner igen så mycket ifrån din förlossningsbeskrivning, jobbigt du haft!! Med Jonna hade jag värkstimulerande dropp och en enda stor lång värk som aldrig gick över, sedan tog de henne med metallklocka. Med Abbe va det ljuvligt, hade andrum mellan värkarna och allt, men efteråt va det hemskaste av allt, precis som dig så tappade jag mycket blod, sprack mycket och livmodern ville ej dra ihop sig, barnmorskan tryckte så länge och jag skrek och grät, jag som trodde jag skulle få njuta på en gång av Abbe. Men det va värre en själva förlossningen alltså! Lider med dig! Skönt att det är över! Vilka mirakler ni har, 5 friska barn,inte dåligt!!!